När Gud stänger en dörr öppnar han alltid ett fönster, sägs det. Och om det stämmer! ATT det stämmer! Just när jag trodde att allt var över, att världen hade nått sin botten och att alla skulle dö en plågsam pestdöd, då öppnades fönstret. Med snaran runt halsen påväg att lämna denna hemska plats såg jag ljuset som dörren utestängt och berövat mig på långsamt fylla rummet. Ja, One Tree Hill är förlorat, dörren är för alltid stängd, men Gud öppnade i form av en ny underbar serie ett fönster.

True Blood.

Tack Gud. Livet är inte över. Nu behöver jag inte ta livet av mig! Yes! Jag är jätterädd för mitt eget blod och jag har hört att man gör på sig på alla sätt och vis när man dör, i och med att alla muskler slappnar av, så att hänga sig är inget mysigt alternativ hehe. Så tack, för att jag slipper den förnedringen och istället glatt kan fortsätta leva med en annan: faktumet att jag anser TV-serier vara livsavgörande.

Nu är det officiellt - Hilarie Burton och Chad Michael Murray har lämnat One Tree Hill. Jag går under. Peyton och Lucas VAR One Tree Hill, ÄR One Tree Hill. Jag är så besviken. Satt i 40 minuter och bara väntade på att få se dem och såg sedan på hemsidan till min enorma besvikelse och förtvivlan att de inte längre är med. Jag har under de två senaste säsongerna stått ut med Nathans mesighet, Haleys nördiga skämt och Jamies för sin ålder överdrivna intellekt enbart för dessa två.

Min favoritserie. Veckans höjdpunkt under skolveckorna.

Hahaha vad töntig jag är, men jag är faktist jättebesviken. För jag hatar de andra karaktärerna. Och jag älskar Peyton. Älskar. Men jag får väl kolla på de tidigare säsongerna om och om igen..

 

Jag har damvecka cirkus 4 gånger om året. Detta på grund av, eller snarare tack vare, mina p-piller som jag äter varje dag och aldrig hoppar över var fjärde vecka (som man ska). Så 4 gånger om året tar mina hormoner trots p-pillerna ut sin rätt och jag får lida lite i en vecka.

Och jag hatar det så jääääävla mycket.

Jag gråter när jag missar bussen, som går var tionde minut. Jag gråter framför folk jag inte känner. Jag gråter inte utav sorg, inget mesgråtande, utan av ren skär ilska som bara värker i hela kroppen och enbart kan ta sig ut i form av tårar, skrik och stampande i golvet.

Tårar, skrik, och stampande i golvet. Vad låter det som? En femåring i trotsåldern, det är vad det låter som. Pinsamt är det, men det är precis vad jag förvandlas till. Jag är fyra veckor om året vad man skulle kunna kalla för ungen från helvetet. Skulle man se mig i en skepnad motsvarande mitt betéende skulle man kalla mig snorunge, en sån där som skriker öronskärande gällt mitt på stan med ett illrött ansikte halvt dränkt i snor och saltvatten.

Jag. Är. Satan.

Och när barnmetoderna inte kan tömma mig på all ilska söker jag bråk. Jag driver min stackars, oskyldiga pappa till vansinne och är sedan jättenöjd över att ha skapat min egna form av rättvisa i huset då han blivit lika arg som jag. Veckans höjdpunkt. Jag blir skadeglad, riktigt lycklig, av att se honom långsamt bli mer och mer fustrerad, argare och argare. 

Dessa bråk jag startar går heller aldrig att lösa, för de handlar om absolut ingenting. Jag hittar något fullt meningslöst att tjafsa över och gör pappa arg så jag kan få låtsas att NÄMEN NU BLEV JAG MINSANN OCKSÅ FÖRBANNAD (vilket jag varit hela tiden) och därefter med all rätt börja skrika åt honom. Och stackaren förstår inte vad vi tjafsar om, så han säger åt mig att sluta söka efter bråk, att sluta tjafsa om allt. Och då jävar i min lilla låda smäller det.

JAG TJAFSAR INTE DET ÄR JU DU SOM INTE LYSSNAR PÅ VAD JAG SÄGER, DU FATTAR JU INGENTING! OM DU INTE SKULLE SÄGA EMOT SKULLE VI JU INTE BEHÖVA TJAFSA FATTAR DU VÄL, DU VET ATT JAG HAR RÄTT MEN DU MÅSTE ÄNDÅ TJAFSA EMOT! DU FATTAR JU INGET!

Och riktigt vad jag har rätt i har jag ingen aning om, för det jag anklagar pappa för att inte förstå har jag själv ingen aning om vad det är. Inte heller vill jag att pappa ska sluta argumentera emot, vilket han gjort ibland, för då förstörs ju allting. Vad ska jag då göra? Hela min poäng är att söka bråk att ta ut min ilska i, och så reser han sig och går därifrån? Då blir jag ännu mer förbannad. Vilken självisk jävel. Jag ska åka till mamma. Och det skriker jag till honom, att han ska skjutsa mig hem till mamma, i hopp om att han ska vägra och jag ska få bråka lite mer och anmäla honom för olaga frihetsberövande - men icke. Okej, säger han och skrattar åt mig (vilket får mig att koka) och så befinner jag mig 10 minuter senare hemma hos mamma och beklagar mig över att pappa är helt jävla störd och att jag aldrig mer ska åka till honom och att jag förstod varför de skiljde sig han är ju för fan helt väck.

Stackars min snälla, älskade pappa. Han anstränger sig verkligen, och vad får han? Säger han emot mig rasar jag mot honom, undviker han bråk blir jag förbannad för att han inte tar mig på allvar. Tänk om jag inte skulle äta p-piller.. Tolv gånger om året.. Pappa skulle få läggas in. För jag har inte bara PMS, utan jag är satan under hela veckan.

Jag hatar att jag aldrig kan säga nej. Jag ser alla tecken, jag tolkar alla signaler rätt och vet att det är läge för ett nej men ordet förefaller som omöjligt att uttala med mina läppar, det sviker mig när jag behöver det som allra mest och lämnar min vokabulär. Kvar finns endast några vagt antydande meningar om ordet. Meningar som i andras ögon ofta saknar någon direkt betydelse och inte är värda att försöka tyda, enbart ignorera.. avslå. Men jag vet att de vet vad jag menar, vad jag antyder, vilket håll jag går åt. Och de vet antagligen att jag vet, men fortfarande - avslag.

Måste säga nej. Måste. För de ignorerar mina synonymer.

I lördags kom en gäst ner till receptionen med en glödlampa i handen som hon ville skulle bytas då den inte fungerade. Som den serviceinriktade hjältinnan jag är tog jag den enorma nyckelknippan i ena handen och en ny glödlampa labeled Osram i den andra, och gick med bestämda steg mot rum 137. Skickligt skruvar jag i den nya lampan och trycker på strömbrytaren.

Inget ljus.

Trycker igen..

Inget ljus.

Trycker igen.

Nejdå det gjorde jag inte, jag är ingen idiot, jag har fattat poängen - det lyser inte.

Tittar ner och ser att kontakten inte är i.

Suck..

För den anonyma kvinna i rum 137 som inte visste det så är just elektricitet en förutsättning för att en elektrisk lampa ska lysa. Så prova att sätta i kontakten nästa gång.

Jag hatar dig för det du har gjort.

Du äcklar mig.

Du är en idiot.

Allt var ditt fel.

Och det jag hatar allra mest är att jag äcklas mer av mig själv, ser mig själv som den största idioten och är övertygad om att allt var mitt eget fel.

Hur jag än vrider och vänder på det så känns det bara som att jag får skylla mig själv. Jag kunde ha gjort det annolunda, jag kunde ha varit mer tydlig. Men det var jag inte, så jag fick vad jag förtjänade och det för att jag är så jävla korkad. Jag är korkad och jag får skylla mig själv.

Jag äcklar mig själv.

Jag är en idiot.

Allt var mitt fel.

De här såren kommer att för all evighet finnas kvar. Om än mindre och ytliga, så kommer ärren de bildat att aldrig någonsin suddas ut. Tids nog kommer värken att avta; först till uthärdlig, vidare till hanterbar och slutligen blir den helt obefintlig. Men det är det sista man kan säga om ärren, om minnena. För när själen väl slutat värka förblir de ännu kvar, oförglömliga som de är. Tiden läker alla sår, men ärren då.. vad händer med dem? 

Den här ångesten kommer att göra ont länge till. Men jag vet att den någon gång i framtiden kommer att sluta bränna stora svarta hål i bröstet på mig. Jag längtar så..

Jag försökte gråta idag. Det ska tydligen hjälpa. Men som vanligt, bortsett från det som vi läste i förra inlägget, har jag tusen och åter tusen mil till tårarna. Min bägare är som de sju haven tillsammans, det krävs så väldigt mycket för att den ska rinna över och ögonen ska tåras på mig. I alla fall när det kommer till mina egna känslor.  Jag hör människor berätta att de gråter nästan varje vecka, och jag förstår inte alls.. Jag hatar att gråta, jag avskyr det.

Jag orkar ingenting. Jag var inte på skolan idag, för jag orkar inte. Jag har väldigt många läxor att göra, men jag orkar inte. Och inte blir de färre av att jag ignorerar både dem och lektionerna.
Jag borde orka, men jag gör det inte. Jag är tjejen som alltid klarar mig, men inte just nu.
 
Jag har gråtit. Jag som har en policy att aldrig gråta, jag som hatar att gråta. Och jag har inte nära till gråten, det krävs en hel del för att ögonen ska tåras på Sara Osman. Men det gjorde de, tre gånger. Mer än vad jag gråtit på ett år sammanlagt. Jag hulkade förtvivlat på en bänk utanför slottet. Jag grät hela Drottninggatan, från Mynttorget till Centralen. Jag kurade ihop mig till en liten boll på Burger King, andra människor såg att jag grät, jag borde ha skämmts jag som inte ens gråter framför mina närmsta, men jag orkade inte. Jag låste in mig på toan och rasade för tredje gången sönder och samman i småbitar medan tårarna strömmade, från Arlanda till Uppsala. Åt ett helvete som spårat ur grät jag, i en vagn som bokstavligen gick på en perfekt räls.

Åh, åhåå! Jag är fruktansvärt leds och jag vill bara sparka någon riktigt hårt i huvudet tills blodet sprutar och personen i fråga börjar krampa. En människa såklart, inte ett djur. Det vore brutalt!

Jo ni förstår, att igår kväll tog jag mig tiden att hissa upp min extremt supermörkläggande rullgardin med tanken om att åh, det blir säkert lika soligt och varmt imorgon också så jag her upp rullgardinen och vaknar av solstrålarnas dans i mitt ansikte och blir lycklig och får en underbar morgon och kliver upp i tid hinner med bussen och kollar inte på The Voice istället för att klä på mig och fåglarna sjunger för mig och små möss klär på mig etc. Men nej. Ach, nein, så fel jag hade. Bara för att pissa på min nyfunna positiva livsinställning måste det så klart vara helt, totalt grått. Jag snackar nu inte vanligt svensk sommar-grått utan rent jäkla Hitlergrått, så som det ser ut i alla filmer om andra världskriget.

Så när jag först vaknade trodde jag att jag var på Auschwitz men kom sedan på att jag varken är tysk, jude, SS-man eller nazist så återigen hade jag fel. Jag befann mig nu i ett töcken av blandad ilska och förrvirring. När jag sedan hörde en väckarklocka ljuda från andra sidan väggen insåg jag att jag aldrig skulle få träffa Ewa Braun - jag var hemma, liggandes i sängen med en lång skoldag framför mig.
Studietimmarna avbröts av ett migränanfall som likt engelsmännen legat i bakhåll hela dagen och fick mina planer på träning och umgänge att rasa samman.

Skämt åsido så kom jag på en sak nu när jag skrev om Hitler, något som gör mig riktigt arg: barn, ungdomar och i övrigt allmänt groteskt omogna människor som tycker att det är roligt att gå omkring och heila. De verkar se det som något jättehäftigt och provocerande att de "vågar" heila åt varandra på gator och torg, men det är ignorant och respektlöst och skulle vilja banka in innebörden av antisemitism i dem. För mig brinner det när människor använder ordet neger, så att som jude se någon ungjävel heila på gatan skulle göra mig både vansinnig och uppriktigt ledsen, det skulle kännas som att bli spottad i ansiktet.

Nu här redogöras för mina sömnsvårigheter. Jag älskar att sova, det är en liten hobby jag har och jag kan göra det när som helst och var som helst under dygnest tjugofyra timmar - utom på kvällen. Jag är näst intill totalt medvetslös på skolmorgnarna för att jag inte kan somna om kvällarna. På helger och lov går det finfint, men vardagskvällarna har en tendens att tortera mig i form av total sömnbrist.

Jag har somnat på och sovit under hela 90-minuterslektioner, samtidigt som en lärare haft genomgång. Jag har somnat i en gunga medan jag gungade och jag har somnat i solen då det var 30 grader i skuggan (välkommen till mitt liv som idiot) och vaknat upp i en sjö av svett. Jag har djupt och ostört sovit vidare medan mor min damsugit mitt rum - under sängen - med 90-talsdamsugaren som är ungefär lika tystlåten som en fullsatt djurgårardenarena.
Jag somnar alltså som om jag hade narkolepsi, men icke sa Nicke att jag ska få somna när jag verkligen vill och behöver. Inte heller kan jag använda mig av sömnmedicinen jag fått för då är det full hangover som råder dagen efter.

ÅH! TYCK SYND OM MIG DÅÅ!

Jag är deppig, och min väninna Samar försökte nyss att  trösta mig. "Depressioner kommer och går, men livet består", sa hon och sen blev det väldigt tyst i luren.
Tack Samar för att du rimmade åt mig, nu känns det lite bättre.

Jag HATAR. Jag hatar alla som har Converse med blåa och röda ränder på sulan. Jag skulle köpa dem men nu vill jag ju inte! Ni ska dö! You're all gonna diiee! Jag ska på Converse-jakt med mammas Audi och köra på alla med MINA skor. Så om ni vill överleva eller ha skorna i behåll, släng dem i skogen när ni ser en blå Audi med en somalier i. Eller gör som ni skulle gjort i vanliga fall, spring åt andra hållet!

Eller nä jag juste jag kan inte köra manuell låda. Nu krossades min plan. Får ta pappas bil. Inte lika kul dock, den är så familjevänlig och börjar pipa när man kommer nära nåt. Besvikelsen är stor, den är ju inte precis den ultimata bilen för en hitman.

"Våren är här med blommor och bär, och det är det som ska ta oss igenom dessa tuffa tider", säger Samar nu. Alltså jag vet att hon är idiot men hon är liksom min kompis och hon behöver mig. Henns pappa är med i Al-Qaida (han är ju muslim!) och jag skulle också bli lite småskum om någon skrek "Allah Akhbar jag kommer försent till jobbet" och sprängde in toadörren när jag duschat för länge på morgonen eller låg i buskar och slängde handgranater efter grannens katt. Hennes lillebror har tagit efter och tar på sig bombbälte när någon byter kanal från The Hills. Han är elva, det är fruktansvärt.
Så om hon behöver bekräfta sig själv med tragiska rim som hon tror att hon kommit på själv, så kommer jag att lyssna och le.


Okej jag ska inte säga nåt Samar, min pappa heter Mohamed...

Igår inföll det jag trodde skulle vara domedagen - jag skulle dra ut ett kontoudrag för att se mitt saldo som jag var stensäker på skulle vara i stort sett obefintligt.

Men, nej! Det uppskattade kapitalet på ca 70 kr visade sig vara 926,90 kr. Innan studiebidrag!
Jag har alltså gått omkring och varit så rädd att jag haft tomt på kontot och inte haft råd med något att det enda jag gjort sedan det senaste studiebidraget har varit att fika en juice för 29 kr på Wayne's. Haha, skräcken är den medtod som lönar sig mest i slutändan. Jag trodde att jag inte hade några som helst pengar, men vad jag i så fall skulle ha lagt dem på har jag absolut ingen aning om. 

Det är ju det jag säger, skräck är den bästa metoden för allt. Tillbaka med agan, please and thank you!